Att bli en fyrkant

Vad var det egentligen som hände? När jag började betrakta mina medelålders medsystrar för några år sedan insåg jag att många bytt form. Det kändes som en hel armada av fyrkantiga kvinnor hade invaderat staden.

Kanske beror det på den berömda gravitationen. Kanske på att kilopåslaget accelererat. Kanske både delarna i kombination med ett mindre lyckat val av kläder och accessoarer.

Säga vad man vill men byxor som slutar på vaden, platta skor och jackor tillsammans med praktiska frisyrer, kantiga glasögonbågar och små ryggsäckar kan bara ge ett intryck – fyrkantigt.

Grått hår – nej tack!

Jag har mörkbrunt hår. Fel tempus. Jag hade mörkbrunt hår. Vilken min naturliga färg är just nu har jag ingen aning om. Och jag tänker inte ta reda på det heller.

När mitt hår började skifta i grått för ett antal år sedan sa min helt kale frisör att han tyckte det var väldigt snyggt med grått hår. Det tycker jag också. På andra. Jättesnyggt. Verkligen. Om tio år. Kanske.

Häromdagen sa dottern, som gick vid min sida och därför såg rakt in i min vänstra tinning: ”Oj, vad grått hår du har där”. I mina öron är det en omskrivning för att det var dags att inköpa färg och göra något åt saken. Vilket jag nu gjort.

Jag tycker visst om det naturliga. Men det finns gränser. De gråa håren kan gott få vänta några år till. Grått är helt enkelt inte jag. Inte än.

Kirsty in memoriam

Hon fick bara bli 41 år. Kirsty MacColl. För nio år sedan tog hennes liv slut i havet utanför Mexiko. Hon hann rädda sina söner undan den framrusande racerbåten. Men inte sig själv. Läs om henne på www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3631739.svd. Lyssna på henne på Spotify. Minns en fantastisk artist.

Inte PK att ha låg EQ

Något jag reflekterat över på senare år är hur trevliga folk i allmänhet är. På 60- och 70-talet kryllade det av människor som var fullständigt socialt inkompetenta. Sura och tjuriga eller möjlighet bara helt stumma. När försvann de och var tog de vägen?

En anledning till att folk inte var lika trevliga förr var förstås att de inte behövde vara det. Ingen krävde det. Att vara grinig var en mänsklig rättighet. Inget man skulle behöva dölja för omvärlden. Och det gjorde man inte heller.

När vi började hämta oss efter lågkonjunkturen i början av 90-talet hade dock något hänt. Helt plötsligt skulle alla organisationer slimmas. Ingen hade behov av en gnällspik som inte fattade hur man betedde sig bland folk.

Visserligen händer det att man fortfarande kan stöta på en och annan surkart. Men numera är det så ovanligt att man nästan blir road. Och lite nostalgisk.

Originalet är bäst

Jaha. Varför, kan man fråga sig. Vad är meningen med att göra en nyinspelning av en film och göra den så mycket sämre?

1980 var Fame en häftig och medryckande film som inte blundade för livets svårigheter. 2009 är det en fullständigt förutsägbar historia.

Efter att ha hittat originalversionen av ledmotivet med Irene Cara på YouTube inser jag att det bara finns en sak att göra – beställa filmen på DVD. Den kostar 99 kronor. 4 kronor mer än biobiljetten.

Lättlunchens baksida

Lite stressad bestämmer jag mig för en liten, lätt lunch. Bara dämpa de värsta hungerskänslorna. Ingen mat som ger paltkoma vid tvåtiden. Det känns som en jättebra idé. Fram till ungefär klockan två.

Då är jag tacksam över att jag plockade till mig en stor påse Polly i mataffären och att jag kan rättfärdiga mitt desperata intag av små, chokladöverdragna kolaploppar med att det är fredag. Men det här med lättlunch får jag nog omvärdera, tror jag.

Banta med Photoshop

På Ralph Lauren tyckte man uppenbarligen inte att den svenska modellen Filippa Hamilton var tillräckligt smal, utan beslöt sig för att fixa och trixa lite i Photoshop. Och vips hade hon fått ett huvud som var bredare än midjan!

Lite dålig tajming av den amerikanska modejätten kan man tycka. Allt fler har ju börjat fördöma smal-smal-idealet. Trots det tog det ett tag innan Ralph Lauren kröp till korset och bad om ursäkt. Det har de gjort nu, men skadan är redan skedd. Taskigt för dem – not!