Doftdrömmar

Jag räknar inte får. När jag inte kan sova alltså. Jag räknar parfymer. Från tonåren och framåt försöker jag minnas de dofter som varit en del av mig.

Den första var Charlie från Revlon. En annan tidig doft var Anaïs Anaïs från Cacharel. Köpte den på NK precis när den släpptes. Den blev en favorit i flera år. Troligen följdes den av Chloé. Men när både min mamma – och hennes väninnor – började använda den fick jag nog. Armanis första blev min nya kärlek och höll i sig länge.

80-talet blev tungt. Rent doftmässigt. Mest minns jag Montana med den skruvade flaskan. Sedan blev jag mamma och alla dofter bleknade i jämförelse med den från en liten bäbis. Några år av diskret hudlotiondoft följde.

Mitt parfymåtertåg gick via lätta dofter som Paco från Paco Rabanne och L´Eau från Laura Ashley. Sedan följde några intensiva år då jag bytte efter varje flaska. Yvresse från YSL, Donna Karan och Cliniques Wrappings, som jag gärna fortsatt med men som helt plötsligt plockades ur sortimentet.

Att hitta en ny parfym är ett hårt arbete. Men det är värt besväret. Efter många timmars sniffande hittade jag Chanels Christalle på Sephora i Nice. Säkert Chanels mest okända parfym, men perfekt för mig.

Några år senare var jag i London och i behov av ännu en flaska. Precis den veckan lanserade Burberry sin nya doft – just med namnet London. Det blev ett byte och åter ett lyckat sådant. London och jag var ett i flera år. Tills i somras. Nu har jag åter Chloé. Fast den nya. Men frågan är om det blir mer än en flaska. God natt.