En för alla…

Vi kommit långt i fråga om jämställdhet. Sägs det. Och det klart – sett i ett historiskt perspektiv har det hänt väldigt mycket bara de senaste decennierna. Trots det häpnar jag ofta över hur lite som skett när det gäller grundläggande strukturer.

Vårt samhälle har genom århundraden byggts upp för att passa män och deras liv. När en kvinna tar sig upp i hierarkin måste hon därför anpassa sig till detta. Antingen väljer hon att bli en man i kvinnoskepnad eller så ser hon det som sin uppgift att tillföra verksamheten kvinnliga värderingar. Vad hon väljer får hon räkna med kritik.

Alla chefer får förstås kritik. Även manliga. Men det finns en avgörande skillnad. Den kritik som riktas mot en man är personlig och gäller bara honom. Den kritik som riktas mot en kvinna blir indirekt kritik mot hela kvinnokollektivet. Det är också en anledning till att kvinnor långt ifrån alltid stöttar andra kvinnor. För tänk om hon gör bort sig. Då spiller det ju över på oss andra också!

På samma sätt kan vi sola oss i glansen av en framgångsrik kvinna. Hennes triumfer är våra. Kvinnor kan, minsann.

Längre än så har vi alltså inte kommit.