Jag var 13 år när militärkuppen i Chile ägde rum. Helt plötsligt var namn som Allende, Pinochet och Victor Jara på allas läppar. För första gången i mitt liv kände jag ett behov av att engagera mig. När Chilekommittén bildades var jag på plats. Tillsammans med en helt ointresserad kompis och ett hav av vänsterflummare.
Med tiden började Chilebulletinen droppa in i brevlådan. Ärligt talat. Lite ung var jag. Inte allt begrep jag. Men jag minns hur starkt en artikel berörde mig. Den handlade om landets nyutnämnde diktator. Han som ansvarade för att människor avrättades på fotbollsstadion i Santiago. Pinochet. I artikeln stod det att han var en kärleksfull morfar. Min värld stod stilla.
Hur var det möjligt? Denne man som bar ansvaret för tusentals människor död och försvinnande. Hundratusentals torterade. För att en hyllad poets fingrar krossades och hans döda kropp slängdes ut på gatan. Hur kunde han samtidigt vara förmögen att gulla med små barn. Ens ha barn. Än mindre barnbarn.
Denna detalj. I sammanhanget helt betydelselös förändrade min världsbild. Mitt sätt att se på världen. På människorna. Jag är inte säker på att jag hämtat mig än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar