140 tecken. Det är vad du får på dig. För att uttrycka något. Förmedla dig med omvärlden. Tala om att du finns. Det kallas att twittra.
På min dators skrivbord finns mitt Tweetdeck. Med ett kvittrande ljud poppar nya meddelanden upp hela tiden. Förvånansvärt ofta är det hänvisningar någon annanstans. 140 tecken räcker inte långt.
Men det räcker för människor att tala om var de är. Vad de gör. Hur de mår. Och jag undrar: Är det ett rop på hjälp?
Se mig! Hör mig! Jag finns! Jag twittrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar