Reinfeldt och Mona

Om knappt ett år är det val. Statsministerposten kommer då att stå mellan en 45-årig man med ett efternamn och en 53-årig kvinna med ett förnamn – Reinfeldt och Mona.

Visserligen kommer man ibland att säga Fredrik Reinfeldt, men knappast aldrig bara Fredrik om den nuvarande statsministern. Och i de mer korrekta medierna kommer man visserligen att kalla hans konkurrent Mona Sahlin, men kvällstidningarna kommer garanterat att skriva Mona på löpet.

Att på det här sättet benämna någon vid förnamn innebär att den distans en person får i skydd av sitt ämbete eller sin maktposition bryts ner. Man får en mer privat relation till dessa kvinnor och de kan följaktligen också kritiseras på ett mer privat plan.

Självklart finns det inte bara nackdelar med detta, vilket inte minst framgångsrika kvinnliga politiker (eller i alla fall deras rådgivare) har insett. Därför har förmodligen varken Mona eller Maud heller protesterat och krävt att få bli kallade Sahlin eller Olofsson i stället.

Själv har jag många gånger gjort mig skyldig till att i text övergå till att kalla en kvinna, oavsett hennes ålder, vid enbart hennes förnamn. Det är pinsamt att inse hur enkelt det är att medverka till denna ”privatisering”. Med åren blir jag nämligen mer och mer övertygad om att detta, på papperet så oskyldiga tilltag, hjälper till att befästa ojämlikheten mellan könen och därmed vår syn på vem som är mest lämpad för tyngre uppdrag.