Varannan flicka

När jag började mellanstadiet blev det av någon anledning aktuellt att låta oss elever sitta två och två i klassrummet. Kanske tyckte man i början av 1970-talet att detta var höjden av pedagogiskt nytänkande, men man lät oss i alla fall inte själva få välja bänkgranne.

Jag minns inte om man bytte varje termin eller en gång om året. Vad jag minns är dock att varje sådant tillfälle förgicks av stor förväntan och viss oro. Vi tjejer visste ju hur det skulle bli. Förutsatt att vi själva var snälla och plikttrogna skulle vi placeras med någon av de struligare killarna. Vår närvaro var tänkt att ha en lugnande inverkan. Att arrangemanget ofta förstörde våra chanser till koncentration spelade uppenbarligen mindre roll.

Många år senare står jag på mina egna barns skolgård. Den yngsta har börjat förskoleklass och hon och hennes små kompisar håller precis på att rada upp sig för att på led gå till matsalen för att äta lunch.

Lite oturligt har det blivit så att denna årskull på just denna skola har så väldigt många pojkar och så väldigt få flickor. Fem små töser får därför försöka hävda sig mot femton glyttiga grabbar. Det går väl sådär.

Jag tittar på kön av barn och ser min egen lilla dotter någonstans i mitten. Hon har pojkar både intill sig, bakom och framför sig. Hon puttas hit och dit av 6-åringar som har svårt att stå stilla.

Det intressanta är att jag själv inte reagerar över detta. I stället tänker jag som jag har uppfostrats att göra – att pojkar är pojkar och lite stimmigare av sig, men menar inget ont med det. Och då är det väl bra om flickorna kan bidra till att de lugnar ner sig.

I stället är det barnens fröken som får fjällen att falla från mina ögon när hon säger: ”Jag har funderat på om vi verkligen gör rätt som låter de här små flickorna vara buffertar mellan pojkarna”.

På vägen därifrån tänker jag att det är inte bara fel att göra så. Denna till synes obetydliga handling i all välmening innebär också att de små flickorna lär sig att de har ett ansvar för händelser de inte själva orsakat. Och pojkarna lär sig samtidigt att de styrs av krafter som de inte förväntas kunna göra något åt. Hur kommer inte det att påverka deras syn på livet längre fram.