Dags att ställa skorna på hyllan?

Efter att ha trippat omkring på höga klackar i många år börjar det kännas i såväl trampdynor som tår. Tänk om detta är slutet för min graciösa gångstil? Kommer jag resten av livet att vara förvisad till fotriktiga systerskor? Och jag som dessutom nyligen köpt två par nya högklackade – eländes elände!

Möte med Maggie

1983 sågs vi senast. 26 år senare ses vi igen. Under tre timmar avhandlar vi nästan lika många decennier. Utan problem hittar vi tillbaka till samma ton, samma närhet som vi hade då vi hängde över oändliga kaffe med påtår på Braütigams konditori. Vi delar glädje och sorg med varandra och lovar att det inte ska ta 26 år tills vi ses igen.

Tid att börja

När jag var tonåring kunde jag inte föreställa mig livet efter 25. Då var man en gång för alla vuxen och om man sedan blev 37, 53 eller 77, spelade liksom ingen roll. En gång vuxen, alltid vuxen. Tänkte jag.

Inte så förvånande kanske att jag drabbades av min första ålderskris just vid 25. Var livet slut nu? Blev det inte roligare än så här? Framtiden låg som i ett töcken framför mig, omöjlig att tränga igenom.

Nästa ålderskris drabbade mig drygt tio år senare. Jag närmade mig 40, men kanske spelade livsomständigheterna större roll den gången än den biologiska åldern. Men det jag minns är att jag plötsligt blev osynlig, uppslukad av den kvinnliga medelåldern.

Nu närmar jag mig 50 – utan att känna av någon som helst kris. Faktum är att jag nästan aldrig mått bättre, varken fysiskt eller psykiskt. Men jag är fascinerad av siffran i sig – femti. Det låter stort, jubileumsstort. En milstolpe, svår att själv förhålla sig till. Men jag tänker försöka, bland annat genom att skriva just här.