Dags för ett nytt år

Varje år gör jag samma sak. På Bokmässan i Göteborg köper jag kommande års inlaga till min Filofax. Sedan låter jag den ligga till sig. I år har jag till och med haft den i sin förpackning i själva pärmen. Flera gånger har jag tänkt: Nu är det dags. Nu ska jag sätta in det nya året. Men det har inte riktigt känts rätt. Inte förrän idag.

Helt plötsligt. Strax före lunch var tiden inne. Plasten rök. Några extra sidor som jag aldrig använder åkte i papperskorgen. Sedan antecknade jag födelsedagar, inbokade resor och med hjälp av kommunens hemsida barnens lov.

När jag sätter in nya sidor brukar jag ta ut gamla. Men den här gången kände jag för att hålla kvar tiden lite till. Därför behåller jag hela 2008 också. I alla fall ett tag till. Tiden går så fort ändå.

Varför bryr vi oss så mycket?

Tiger Woods. För inte länge sedan framkallade hans namn bilder av en hängiven idrottsman, make och far. En förebild. En svart man i en kritvit sport. Gift med en vacker svenska. Idyllen var total.

Så kom avslöjandena. Slag i slag. Inget visade sig vara som man tidigare trott. Tiger hade i lönndom levt ett liv som kunde konkurrera med den värsta rockstjärna. Fru och barn spelade inte någon roll.

Detta är fruktansvärt. För hans fru. Och förmodligen för andra nära och kära. Men för oss? Varför bryr sig hela världen? Varför är det krigsrubriker i både svenska och amerikanska tidningar? Varför har taiwanesisk tv animerat händelseförloppet då Tiger kraschar med jeepen jagad av Elin med en golfklubba?

Och är det verkligen Elins öde vi begråter. Tycker vi kanske mest synd om oss själva. Vi som har förlorat en förebild. När vi inte längre har något annat att tro på tyr vi oss till framgångsrika människor. Och framgångssagor. Fast vi vet att de sviker. Fast vi borde veta bättre.

Facebook gör oss till fjortisar!

En nyhet dyker upp på min startsida. Någon har öppnat en virtuell fortune cookie. Samtidigt har någon annan planterat ett träd, matat en fisk eller mottagit ett hjärta. Det här är Facebook och den användargrupp som ökar mest är personer över 55.

När jag gick med roade jag mig i flera dagar med att kasta får på mina vänner. Det verkar inte som man kan göra det längre. Synd. Det var rätt roligt. I alla fall i tre dagar.

Nu håller jag mig mest informerad om vad folk har för sig. Vissa har mycket för sig. Andra inget alls. Inte att döma av det de delar med sig på Facebook. Fast livet pågår ju någon annanstans också. På ställen där man varken kan kasta får eller leka maffiaboss. Tyvärr.

Kvinnorörelsens stora misstag

I tonåren hade jag en kompis som ville bli sekreterare. Helst åt en framstående chef. Antagligen tyckte hon att det verkade vara ett jobb i lagom ambitionsnivå och samtidigt lite glamoröst. Hon ville också gärna gifta sig. Det ville inte jag.

Den alltid praktiskt klädda syo-konsulenten var dock av en annan åsikt. Hon föreslog att kompisen skulle bli bilmekaniker i stället. Så blev det förstås inte.

Inställningen vid den här tiden var att vägen till jämlikhet gick genom jobbyte. Mannen blev normen – även för kvinnorörelsen. Typiska kvinnojobb och typiska kvinnointressen ratades.

Och många egenskaper tog vi kvinnor till oss. De flesta mindre bra för vår hälsa. Och en del jobb som varit dominerade av män blev kvinnoyrken. Resultatet blev lägre löner och därmed ännu färre män.

Ett annat resultat blev att få unga kvinnor idag vill kalla sig feminister. Och inte så många äldre heller.