Det var ju inte så farligt

Så var det gjort. Jag har fyllt 50. Efter närmare ett år av oro, ångest och funderingar så kom födelsedagen. Som den alltid gör. Varje år.

Den var – precis som mitt bröllop för 21 år sedan - precis så som jag ville ha den. Som jag.

Av helt självklara anledningar kommer jag att avsluta den här bloggen nu. Jag har funderat på en fortsättning. Snart sextio, kanske. Eller kanske inte.

Säker kommer jag att återkomma i ett annat forum. Med all säkerhet mindre åldersfixerat.

The Times They Are A-Changin'

Så är den över. Studenten. Som det stressats. Som det fejats. Som det handlats och lagats.

Mitt under det mest intensiva firandet fick jag frågan: Hur känns det?

Mitt svar fick bli: Jag har inte hunnit känna efter. Det har varit för mycket med det praktiska.

Så nu har jag tagit igen. Känt och känt och känt efter igen. Men jag vet fortfarande inte. Måste nog smälta det här.

En sak har dock slagit mig. En detalj. Min tonårsson och hans vänner har inga problem med att visa känslor. Det kramas och ögon tåras. De talar om starka känslor inför det faktum att skolan nu oåterkalleligen är slut.

Jag drar mig till minnes min egen student. 31 år sedan. Att ens drömma om att alla Mats, Håkan och Henrikar ens skulle ha tagit varandra i hand. Uttryckt känslor utan att vara packade. Hållit tal till klasskamraterna om deras betydelse för de tre senaste åren. Så fullständigt otänkbart.

Det gör mig glad. Och förhoppningsfull. Att tiderna förändras – till det bättre.

Mamma Mia

Man har sina olika roller i livet. Dotter. Syster. Hustru. Vän. Granne. Bekant. Arbetskamrat. Skribent. Bland annat. Och så är man mamma. Framför allt.

Men mammarollen förändras. Mer påtagligt än andra roller. Barnen växer. De blir vuxna. De vill fortfarande ha en mamma. Men på andra villkor.

Och vad vill jag? Jo, hitta mig själv igen. Under mammaluddet. Var finns jag. Hur är jag. Det finns en människa därinne som vill ut.

Så får det bli

Varje sommar sedan många år åker familjen till Frankrike. Alltid samma ställe. Detta har upprört en och annan. Vid ett otal antal tillfällen har jag fått frågan: Åker ni alltid till samma ställe? Det enda svaret jag kunnat ge är: Ja. Genast kommer då den intelligenta följdfrågan: Varför? Och innan jag hunnit forma läpparna till ännu ett svar får jag upplysningen: Det finns andra ställen!

Inte av någon annan anledning, utan för att vi älskar Menton, åker vi tillbaka. I år igen. Lägligt nog kommer vi att vara där på den annalkande högtidsdagen. Det blir perfekt. Tror jag. I alla fall blir det bättre än någon annan sämre lösning.

Och dagen D tänker jag ägna mig åt att dricka champagne. Rosa. Ja, så får det bli.

Att fira eller inte fira – det är frågan

Dagen D närmar sig. Obönhörligt. Jag förtränger. Om jag i vanliga fall har födelsedagsångest är det inget mot vad jag har nu. Vad borde man göra? Vad vill jag göra?

Ingenting. Helst.

Maken säger: Du måste snart bestämma hur du vill ha det. Maken säger: Du måste fundera på vad du vill ha i present. Maken säger: Det börjar bli hög tid.

Jag säger: JAG VET INTE.

En sak har jag dock definitivt bestämt. Nästa år och alla följande år som jag hoppas få leva tänker jag inte ha födelsedagsångest. Efter femti får det vara nog.

New York, New York

Hemma igen. Alltid lika märkligt. Från delin på hörnet till Maxi på Samarkand. Från skyskrapor till tvåvåningshus. Vår där. Kanske vår här. Snart.

Alla undrar: Hur var det? Alla som varit där säger: Det är en underbar stad. Vissa till och med: Det är den bästa staden i världen. Själv upplevde jag besvikelse. De första två dagarna. Inget var som jag trott. Men vad hade jag förväntat mig. Ett Eldorado med gator av guld? Kanske. Lite.

Men besvikelsen gick över. Samtidigt som jet-lagen. Och regnet. Fram trädde en stad i sol. Med höga hus. Och låga. Med gula taxibilar. Som artigt stannade för fotgängare som oartigt gick mot rött. Med människor som ville hjälpa till. Också utan att få dricks. Med mörka kvinnor som kallade min ljusa dotter ”sweetie”.

Inget var som jag trott. Allt var så mycket bättre.

Den ofrivilliga bloggaren

Har funderat en del. På den här bloggen. Vad meningen är. Egentligen. Ibland tänker jag att man borde göra lite reklam för det man skriver. Men för det mest tänker jag att man också kan låta bli. Den som hittar hit får göra det.

Klickar mig runt på andra bloggar. Konstaterar att man ska tipsa om varandra. Haussa. Tala om vilka favoriter man har. Och varför. Lite av klubben för inbördes beundran. Det är väl ok. Eller inte. Problemet är att mycket faktiskt inte är så bra. Och det blir inte bättre av att folk envisas med att påstå det.

Så jag fortsätter som jag gjort. Jag skriver för mig själv. Och för den som eventuellt hittar hit.

Åren som gick

I morgon fyller O. 50. Under några år var han en av mina bästa vänner. Vi reste ihop. Gick på bio varje söndagskväll. Han var icke-fördömande. Öppen för allt. Och detta många år innan han kom ut.

Jag tänker på när O. fyllde 25. Det är alltså 25 år sedan. Halva livet. Det var stor fest. Av någon anledning minns jag den så tydligt. Många av de gamla kompisarna var där. 25 år. Vi som var framtiden var redan klara med våra studier. Läkare, civilingenjörer och ekonomer stod som spön i backen. Vissa var redan på väg utomlands.

Själv var jag fortfarande kvar i Göteborg. Det var sex år innan jag fick mitt första barn. En evighet sedan. Och ändå bara halva mitt liv.

Vad jag vill har sagt? 50 år är en lång tid. Hur man än vänder och vrider på det.

Twittra mig hit och twittra mig dit

140 tecken. Det är vad du får på dig. För att uttrycka något. Förmedla dig med omvärlden. Tala om att du finns. Det kallas att twittra.

På min dators skrivbord finns mitt Tweetdeck. Med ett kvittrande ljud poppar nya meddelanden upp hela tiden. Förvånansvärt ofta är det hänvisningar någon annanstans. 140 tecken räcker inte långt.

Men det räcker för människor att tala om var de är. Vad de gör. Hur de mår. Och jag undrar: Är det ett rop på hjälp?

Se mig! Hör mig! Jag finns! Jag twittrar!

Ett brutalt uppvaknande

Jag var 13 år när militärkuppen i Chile ägde rum. Helt plötsligt var namn som Allende, Pinochet och Victor Jara på allas läppar. För första gången i mitt liv kände jag ett behov av att engagera mig. När Chilekommittén bildades var jag på plats. Tillsammans med en helt ointresserad kompis och ett hav av vänsterflummare.

Med tiden började Chilebulletinen droppa in i brevlådan. Ärligt talat. Lite ung var jag. Inte allt begrep jag. Men jag minns hur starkt en artikel berörde mig. Den handlade om landets nyutnämnde diktator. Han som ansvarade för att människor avrättades på fotbollsstadion i Santiago. Pinochet. I artikeln stod det att han var en kärleksfull morfar. Min värld stod stilla.

Hur var det möjligt? Denne man som bar ansvaret för tusentals människor död och försvinnande. Hundratusentals torterade. För att en hyllad poets fingrar krossades och hans döda kropp slängdes ut på gatan. Hur kunde han samtidigt vara förmögen att gulla med små barn. Ens ha barn. Än mindre barnbarn.

Denna detalj. I sammanhanget helt betydelselös förändrade min världsbild. Mitt sätt att se på världen. På människorna. Jag är inte säker på att jag hämtat mig än.

Skofunderingar

När sonen var precis i början av tonåren lyckades jag för sista gången tvinga på honom ett par vinterkängor. Alla andra hade gympaskor. Året runt. Påstod han. Att döma av skorna i hallen vid kompisbesök hade han rätt. Sneakers så långt ögat kunde nå. Eller i alla fall fram till ytterdörren.

Sedan dess har inga vinterskor inköpts. I alla fall inte till honom. Han har samma skor. Sneakers. Sommar som vinter. Höst som vår. När de är trasiga ersätts de av nya. Exakt likadana.

Dottern däremot älskar skor och stövlar. Höga som låga. Grova bikerboots inköptes i höstas. De står närmast oanvända i hallen. De ska användas till jeansshorts i vår. Möjligen till sommarklänningen. Kontrasten är grejen. På vintern använder hon sneakers.

Häromveckan påpekade jag det olämpliga i hennes skoval. Vill du jag ska ta Conversen i stället, frågade hon. Det ville jag inte. I stället lånade jag bikerbootsen. Tur att vi har samma storlek.

En husmors klagan

Jag lagar mat. Varje dag. Jag funderar på vad jag ska laga för mat. Varje dag. Men jag orkar inte prata om mat. Inte varje dag. Inte alls faktiskt.

Jag vill inte se matprogram där det halstras, brässeras och filéas. Inte höra vad man bör ha till. Dricka före, efter eller under. Inte bli uppmanad att leta i små obskyra butiker efter ännu mer obskyra – och dyra – tillbehör.

Att laga mat är inget konstigt. Att laga mat behöver inte vara en konst. Innan män började laga mat kunde varenda kvinna göra det. Och gjorde det utan att snacka. På vedspisar. I primitiva kök. Över öppen eld. Man tog vad man hade och gjorde det man kunde.

Ibland tycker jag att det är roligt att laga mat. Ibland tycker jag det är tråkigt. För det mesta gör jag det utan att tänka. Det är trots allt bara mat. Inte en konstart. Inte i mitt kök.

A Paris

Sen frukost på franskt café. I baren står en man med axellångt grått hår under kepsen. Han beställer inte kaffe. Barmannen häller upp rosévin i hans glas. Det är kallt ute. Det är kallt inne. Människor i tunna lågskor värmer sig med stora halsdukar. Och vin. Och öl. Och kaffe.

Mannen ser ensam ut. Men han står på ett café. Han sitter inte på en parkbänk. Och han hukar inte tiggande i tunnelbanan. Han har sin plats i sin del av världen. Montmartre. Så kommer hans vän. Han skiner upp. Och ett ytterligare glas rosévin hälls upp en kall onsdagsmorgon.