Ett evigt tyckande

Det fanns en tid då endast etablerade personer i samhället hade möjlighet att nå ut med sina åsikter. Så är det inte längre. Sociala medier har ändrat på allt. På gott och ont. Faktiskt.

Naturligtvis är det fantastiskt att vem som helst idag kan skaffa sig en plattform, utan att be någon annan om lov. Det är en demokratisk revolution. Gamla auktoriteter utmanas och måste jobba på att förtjäna respekt. En ann är så god som en ann. Så att säga.

Men det finns ett problem. Detta eviga tyckande. Utan att veta något om saken kan vem som helst leverera en åsikt. Och av någon anledning förutsätts man respektera denna som varande lika mycket värd som den åsikt som levereras av någon som faktiskt vet något.

Bara det faktum att någon skrivit något – oavsett hur korkat, felaktig och fullkomligt idiotiskt det är – innebär att det ska ses som en utsaga värd att beakta.

Det finns många slutsatser man kan dra av det. Jag nöjer mig att konstatera att det i alla fall är tröttsamt. Men det har kanske med åldern att göra.

Dagens dikt

Vi spelade kula på torget en dag
en liten folkskolegrabb och jag

Jag hade väl femti han hade fem
Vi spelte och han förlorade dem

Han snorade till och gav mig en blick
då jag visslade överlägset och gick

Men jag ångrade mig när jag kom till vår port
och tyckte det var något fult jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga var grabben fanns

Jag skämdes. Jag tror jag skäms för det än
när jag ser dem spela kula igen

Och jag ville ge jag vet inte vad
för att en gång få se den där pojken glad

Men nu är han säkert en stor grov karl
som släpar och sliter - jag vet inte var

Och visste jag det förslog det ej stort
man kan aldrig ändra det fula man gjort

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män


Spela kula av Sten Selander

En bakelse för en kung

Idag firas Gustav II Adolf. I alla fall i Göteborg. Precis som många kungar hyllas han på den dag han dog. I dimman. I Lützen. 1632. En av de två historiska datum jag kan. 1789 är det andra. Franska revolutionen.

Innan han dog hann Gustav II Adolf grunda städer. Göteborg var en av dem. För det står han staty. Och äts som bakelse. Så det kan bli.

Doftdrömmar

Jag räknar inte får. När jag inte kan sova alltså. Jag räknar parfymer. Från tonåren och framåt försöker jag minnas de dofter som varit en del av mig.

Den första var Charlie från Revlon. En annan tidig doft var Anaïs Anaïs från Cacharel. Köpte den på NK precis när den släpptes. Den blev en favorit i flera år. Troligen följdes den av Chloé. Men när både min mamma – och hennes väninnor – började använda den fick jag nog. Armanis första blev min nya kärlek och höll i sig länge.

80-talet blev tungt. Rent doftmässigt. Mest minns jag Montana med den skruvade flaskan. Sedan blev jag mamma och alla dofter bleknade i jämförelse med den från en liten bäbis. Några år av diskret hudlotiondoft följde.

Mitt parfymåtertåg gick via lätta dofter som Paco från Paco Rabanne och L´Eau från Laura Ashley. Sedan följde några intensiva år då jag bytte efter varje flaska. Yvresse från YSL, Donna Karan och Cliniques Wrappings, som jag gärna fortsatt med men som helt plötsligt plockades ur sortimentet.

Att hitta en ny parfym är ett hårt arbete. Men det är värt besväret. Efter många timmars sniffande hittade jag Chanels Christalle på Sephora i Nice. Säkert Chanels mest okända parfym, men perfekt för mig.

Några år senare var jag i London och i behov av ännu en flaska. Precis den veckan lanserade Burberry sin nya doft – just med namnet London. Det blev ett byte och åter ett lyckat sådant. London och jag var ett i flera år. Tills i somras. Nu har jag åter Chloé. Fast den nya. Men frågan är om det blir mer än en flaska. God natt.

Iskallt minne

Jag var barn på 60-talet. Pre-bävernylon. Vintrarna var kalla och snörika. Skidbyxor och anorak tillverkades i tunna material. Lösningen var lager-på-lager. På-lager-på-lager. I alla fall om man hade min mamma som mamma.

En utedag inleddes med påpaltning. Linne, underbyxor modell större, mamelucker, livstycke, strumpbyxor, strumpor, tröjor. Två lager vantar, varav det ena paret satt fast i ärmen med säkerhetsnålar. Omöjliga att ta av utomhus. I alla fall utan assistans.

När mössan var på, under anorakkapuschongen, var det enda som syntes näsa, mun, ögon och lite, lite kind. Genomvarm stod jag i hallen och väntade på finalen. En stor slabba Niveakräm av en extra fet sort som vi bara använde på vintern. Mitt i andningsorganen. Fortfarande minns jag känslan och doften. Jag storknade. Och jag funderar på om den krämen ens finns idag?

Lunchmysteriet

Klockan närmar sig 12. Magen skriker. Ska jag orka resten av dagen måste jag ha mat. Tillsammans med mina manliga kollegor går jag på restaurang. Det är jag rätt ensam om. Resten av gästerna är huvudsakligen män. Idel medelålders gubbar och några yngre.

Jo, det finns några kvinnor också. Rätt få. De ser ut som de är ute och äter för en gång skull. Vad gör de annars? De och alla andra kvinnor som arbetar. Ägnar de lunchen åt att fixa ärenden. Flänger fram och tillbaka och kastar slutligen i sig en macka. Det kan vara så illa.

Men de behöver mat. Och en lugn stund på lunchen. Beacause they are worth it.


Målning av underbara Beryl Cook.

En för alla…

Vi kommit långt i fråga om jämställdhet. Sägs det. Och det klart – sett i ett historiskt perspektiv har det hänt väldigt mycket bara de senaste decennierna. Trots det häpnar jag ofta över hur lite som skett när det gäller grundläggande strukturer.

Vårt samhälle har genom århundraden byggts upp för att passa män och deras liv. När en kvinna tar sig upp i hierarkin måste hon därför anpassa sig till detta. Antingen väljer hon att bli en man i kvinnoskepnad eller så ser hon det som sin uppgift att tillföra verksamheten kvinnliga värderingar. Vad hon väljer får hon räkna med kritik.

Alla chefer får förstås kritik. Även manliga. Men det finns en avgörande skillnad. Den kritik som riktas mot en man är personlig och gäller bara honom. Den kritik som riktas mot en kvinna blir indirekt kritik mot hela kvinnokollektivet. Det är också en anledning till att kvinnor långt ifrån alltid stöttar andra kvinnor. För tänk om hon gör bort sig. Då spiller det ju över på oss andra också!

På samma sätt kan vi sola oss i glansen av en framgångsrik kvinna. Hennes triumfer är våra. Kvinnor kan, minsann.

Längre än så har vi alltså inte kommit.