Så är den över. Studenten. Som det stressats. Som det fejats. Som det handlats och lagats.
Mitt under det mest intensiva firandet fick jag frågan: Hur känns det?
Mitt svar fick bli: Jag har inte hunnit känna efter. Det har varit för mycket med det praktiska.
Så nu har jag tagit igen. Känt och känt och känt efter igen. Men jag vet fortfarande inte. Måste nog smälta det här.
En sak har dock slagit mig. En detalj. Min tonårsson och hans vänner har inga problem med att visa känslor. Det kramas och ögon tåras. De talar om starka känslor inför det faktum att skolan nu oåterkalleligen är slut.
Jag drar mig till minnes min egen student. 31 år sedan. Att ens drömma om att alla Mats, Håkan och Henrikar ens skulle ha tagit varandra i hand. Uttryckt känslor utan att vara packade. Hållit tal till klasskamraterna om deras betydelse för de tre senaste åren. Så fullständigt otänkbart.
Det gör mig glad. Och förhoppningsfull. Att tiderna förändras – till det bättre.
