Twittra mig hit och twittra mig dit

140 tecken. Det är vad du får på dig. För att uttrycka något. Förmedla dig med omvärlden. Tala om att du finns. Det kallas att twittra.

På min dators skrivbord finns mitt Tweetdeck. Med ett kvittrande ljud poppar nya meddelanden upp hela tiden. Förvånansvärt ofta är det hänvisningar någon annanstans. 140 tecken räcker inte långt.

Men det räcker för människor att tala om var de är. Vad de gör. Hur de mår. Och jag undrar: Är det ett rop på hjälp?

Se mig! Hör mig! Jag finns! Jag twittrar!

Ett brutalt uppvaknande

Jag var 13 år när militärkuppen i Chile ägde rum. Helt plötsligt var namn som Allende, Pinochet och Victor Jara på allas läppar. För första gången i mitt liv kände jag ett behov av att engagera mig. När Chilekommittén bildades var jag på plats. Tillsammans med en helt ointresserad kompis och ett hav av vänsterflummare.

Med tiden började Chilebulletinen droppa in i brevlådan. Ärligt talat. Lite ung var jag. Inte allt begrep jag. Men jag minns hur starkt en artikel berörde mig. Den handlade om landets nyutnämnde diktator. Han som ansvarade för att människor avrättades på fotbollsstadion i Santiago. Pinochet. I artikeln stod det att han var en kärleksfull morfar. Min värld stod stilla.

Hur var det möjligt? Denne man som bar ansvaret för tusentals människor död och försvinnande. Hundratusentals torterade. För att en hyllad poets fingrar krossades och hans döda kropp slängdes ut på gatan. Hur kunde han samtidigt vara förmögen att gulla med små barn. Ens ha barn. Än mindre barnbarn.

Denna detalj. I sammanhanget helt betydelselös förändrade min världsbild. Mitt sätt att se på världen. På människorna. Jag är inte säker på att jag hämtat mig än.

Skofunderingar

När sonen var precis i början av tonåren lyckades jag för sista gången tvinga på honom ett par vinterkängor. Alla andra hade gympaskor. Året runt. Påstod han. Att döma av skorna i hallen vid kompisbesök hade han rätt. Sneakers så långt ögat kunde nå. Eller i alla fall fram till ytterdörren.

Sedan dess har inga vinterskor inköpts. I alla fall inte till honom. Han har samma skor. Sneakers. Sommar som vinter. Höst som vår. När de är trasiga ersätts de av nya. Exakt likadana.

Dottern däremot älskar skor och stövlar. Höga som låga. Grova bikerboots inköptes i höstas. De står närmast oanvända i hallen. De ska användas till jeansshorts i vår. Möjligen till sommarklänningen. Kontrasten är grejen. På vintern använder hon sneakers.

Häromveckan påpekade jag det olämpliga i hennes skoval. Vill du jag ska ta Conversen i stället, frågade hon. Det ville jag inte. I stället lånade jag bikerbootsen. Tur att vi har samma storlek.

En husmors klagan

Jag lagar mat. Varje dag. Jag funderar på vad jag ska laga för mat. Varje dag. Men jag orkar inte prata om mat. Inte varje dag. Inte alls faktiskt.

Jag vill inte se matprogram där det halstras, brässeras och filéas. Inte höra vad man bör ha till. Dricka före, efter eller under. Inte bli uppmanad att leta i små obskyra butiker efter ännu mer obskyra – och dyra – tillbehör.

Att laga mat är inget konstigt. Att laga mat behöver inte vara en konst. Innan män började laga mat kunde varenda kvinna göra det. Och gjorde det utan att snacka. På vedspisar. I primitiva kök. Över öppen eld. Man tog vad man hade och gjorde det man kunde.

Ibland tycker jag att det är roligt att laga mat. Ibland tycker jag det är tråkigt. För det mesta gör jag det utan att tänka. Det är trots allt bara mat. Inte en konstart. Inte i mitt kök.