Att fira eller inte fira – det är frågan

Dagen D närmar sig. Obönhörligt. Jag förtränger. Om jag i vanliga fall har födelsedagsångest är det inget mot vad jag har nu. Vad borde man göra? Vad vill jag göra?

Ingenting. Helst.

Maken säger: Du måste snart bestämma hur du vill ha det. Maken säger: Du måste fundera på vad du vill ha i present. Maken säger: Det börjar bli hög tid.

Jag säger: JAG VET INTE.

En sak har jag dock definitivt bestämt. Nästa år och alla följande år som jag hoppas få leva tänker jag inte ha födelsedagsångest. Efter femti får det vara nog.

New York, New York

Hemma igen. Alltid lika märkligt. Från delin på hörnet till Maxi på Samarkand. Från skyskrapor till tvåvåningshus. Vår där. Kanske vår här. Snart.

Alla undrar: Hur var det? Alla som varit där säger: Det är en underbar stad. Vissa till och med: Det är den bästa staden i världen. Själv upplevde jag besvikelse. De första två dagarna. Inget var som jag trott. Men vad hade jag förväntat mig. Ett Eldorado med gator av guld? Kanske. Lite.

Men besvikelsen gick över. Samtidigt som jet-lagen. Och regnet. Fram trädde en stad i sol. Med höga hus. Och låga. Med gula taxibilar. Som artigt stannade för fotgängare som oartigt gick mot rött. Med människor som ville hjälpa till. Också utan att få dricks. Med mörka kvinnor som kallade min ljusa dotter ”sweetie”.

Inget var som jag trott. Allt var så mycket bättre.