Det var ju inte så farligt

Så var det gjort. Jag har fyllt 50. Efter närmare ett år av oro, ångest och funderingar så kom födelsedagen. Som den alltid gör. Varje år.

Den var – precis som mitt bröllop för 21 år sedan - precis så som jag ville ha den. Som jag.

Av helt självklara anledningar kommer jag att avsluta den här bloggen nu. Jag har funderat på en fortsättning. Snart sextio, kanske. Eller kanske inte.

Säker kommer jag att återkomma i ett annat forum. Med all säkerhet mindre åldersfixerat.

The Times They Are A-Changin'

Så är den över. Studenten. Som det stressats. Som det fejats. Som det handlats och lagats.

Mitt under det mest intensiva firandet fick jag frågan: Hur känns det?

Mitt svar fick bli: Jag har inte hunnit känna efter. Det har varit för mycket med det praktiska.

Så nu har jag tagit igen. Känt och känt och känt efter igen. Men jag vet fortfarande inte. Måste nog smälta det här.

En sak har dock slagit mig. En detalj. Min tonårsson och hans vänner har inga problem med att visa känslor. Det kramas och ögon tåras. De talar om starka känslor inför det faktum att skolan nu oåterkalleligen är slut.

Jag drar mig till minnes min egen student. 31 år sedan. Att ens drömma om att alla Mats, Håkan och Henrikar ens skulle ha tagit varandra i hand. Uttryckt känslor utan att vara packade. Hållit tal till klasskamraterna om deras betydelse för de tre senaste åren. Så fullständigt otänkbart.

Det gör mig glad. Och förhoppningsfull. Att tiderna förändras – till det bättre.

Mamma Mia

Man har sina olika roller i livet. Dotter. Syster. Hustru. Vän. Granne. Bekant. Arbetskamrat. Skribent. Bland annat. Och så är man mamma. Framför allt.

Men mammarollen förändras. Mer påtagligt än andra roller. Barnen växer. De blir vuxna. De vill fortfarande ha en mamma. Men på andra villkor.

Och vad vill jag? Jo, hitta mig själv igen. Under mammaluddet. Var finns jag. Hur är jag. Det finns en människa därinne som vill ut.

Så får det bli

Varje sommar sedan många år åker familjen till Frankrike. Alltid samma ställe. Detta har upprört en och annan. Vid ett otal antal tillfällen har jag fått frågan: Åker ni alltid till samma ställe? Det enda svaret jag kunnat ge är: Ja. Genast kommer då den intelligenta följdfrågan: Varför? Och innan jag hunnit forma läpparna till ännu ett svar får jag upplysningen: Det finns andra ställen!

Inte av någon annan anledning, utan för att vi älskar Menton, åker vi tillbaka. I år igen. Lägligt nog kommer vi att vara där på den annalkande högtidsdagen. Det blir perfekt. Tror jag. I alla fall blir det bättre än någon annan sämre lösning.

Och dagen D tänker jag ägna mig åt att dricka champagne. Rosa. Ja, så får det bli.

Att fira eller inte fira – det är frågan

Dagen D närmar sig. Obönhörligt. Jag förtränger. Om jag i vanliga fall har födelsedagsångest är det inget mot vad jag har nu. Vad borde man göra? Vad vill jag göra?

Ingenting. Helst.

Maken säger: Du måste snart bestämma hur du vill ha det. Maken säger: Du måste fundera på vad du vill ha i present. Maken säger: Det börjar bli hög tid.

Jag säger: JAG VET INTE.

En sak har jag dock definitivt bestämt. Nästa år och alla följande år som jag hoppas få leva tänker jag inte ha födelsedagsångest. Efter femti får det vara nog.

New York, New York

Hemma igen. Alltid lika märkligt. Från delin på hörnet till Maxi på Samarkand. Från skyskrapor till tvåvåningshus. Vår där. Kanske vår här. Snart.

Alla undrar: Hur var det? Alla som varit där säger: Det är en underbar stad. Vissa till och med: Det är den bästa staden i världen. Själv upplevde jag besvikelse. De första två dagarna. Inget var som jag trott. Men vad hade jag förväntat mig. Ett Eldorado med gator av guld? Kanske. Lite.

Men besvikelsen gick över. Samtidigt som jet-lagen. Och regnet. Fram trädde en stad i sol. Med höga hus. Och låga. Med gula taxibilar. Som artigt stannade för fotgängare som oartigt gick mot rött. Med människor som ville hjälpa till. Också utan att få dricks. Med mörka kvinnor som kallade min ljusa dotter ”sweetie”.

Inget var som jag trott. Allt var så mycket bättre.

Den ofrivilliga bloggaren

Har funderat en del. På den här bloggen. Vad meningen är. Egentligen. Ibland tänker jag att man borde göra lite reklam för det man skriver. Men för det mest tänker jag att man också kan låta bli. Den som hittar hit får göra det.

Klickar mig runt på andra bloggar. Konstaterar att man ska tipsa om varandra. Haussa. Tala om vilka favoriter man har. Och varför. Lite av klubben för inbördes beundran. Det är väl ok. Eller inte. Problemet är att mycket faktiskt inte är så bra. Och det blir inte bättre av att folk envisas med att påstå det.

Så jag fortsätter som jag gjort. Jag skriver för mig själv. Och för den som eventuellt hittar hit.