Att bli en fyrkant

Vad var det egentligen som hände? När jag började betrakta mina medelålders medsystrar för några år sedan insåg jag att många bytt form. Det kändes som en hel armada av fyrkantiga kvinnor hade invaderat staden.

Kanske beror det på den berömda gravitationen. Kanske på att kilopåslaget accelererat. Kanske både delarna i kombination med ett mindre lyckat val av kläder och accessoarer.

Säga vad man vill men byxor som slutar på vaden, platta skor och jackor tillsammans med praktiska frisyrer, kantiga glasögonbågar och små ryggsäckar kan bara ge ett intryck – fyrkantigt.

Grått hår – nej tack!

Jag har mörkbrunt hår. Fel tempus. Jag hade mörkbrunt hår. Vilken min naturliga färg är just nu har jag ingen aning om. Och jag tänker inte ta reda på det heller.

När mitt hår började skifta i grått för ett antal år sedan sa min helt kale frisör att han tyckte det var väldigt snyggt med grått hår. Det tycker jag också. På andra. Jättesnyggt. Verkligen. Om tio år. Kanske.

Häromdagen sa dottern, som gick vid min sida och därför såg rakt in i min vänstra tinning: ”Oj, vad grått hår du har där”. I mina öron är det en omskrivning för att det var dags att inköpa färg och göra något åt saken. Vilket jag nu gjort.

Jag tycker visst om det naturliga. Men det finns gränser. De gråa håren kan gott få vänta några år till. Grått är helt enkelt inte jag. Inte än.

Kirsty in memoriam

Hon fick bara bli 41 år. Kirsty MacColl. För nio år sedan tog hennes liv slut i havet utanför Mexiko. Hon hann rädda sina söner undan den framrusande racerbåten. Men inte sig själv. Läs om henne på www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3631739.svd. Lyssna på henne på Spotify. Minns en fantastisk artist.

Inte PK att ha låg EQ

Något jag reflekterat över på senare år är hur trevliga folk i allmänhet är. På 60- och 70-talet kryllade det av människor som var fullständigt socialt inkompetenta. Sura och tjuriga eller möjlighet bara helt stumma. När försvann de och var tog de vägen?

En anledning till att folk inte var lika trevliga förr var förstås att de inte behövde vara det. Ingen krävde det. Att vara grinig var en mänsklig rättighet. Inget man skulle behöva dölja för omvärlden. Och det gjorde man inte heller.

När vi började hämta oss efter lågkonjunkturen i början av 90-talet hade dock något hänt. Helt plötsligt skulle alla organisationer slimmas. Ingen hade behov av en gnällspik som inte fattade hur man betedde sig bland folk.

Visserligen händer det att man fortfarande kan stöta på en och annan surkart. Men numera är det så ovanligt att man nästan blir road. Och lite nostalgisk.

Originalet är bäst

Jaha. Varför, kan man fråga sig. Vad är meningen med att göra en nyinspelning av en film och göra den så mycket sämre?

1980 var Fame en häftig och medryckande film som inte blundade för livets svårigheter. 2009 är det en fullständigt förutsägbar historia.

Efter att ha hittat originalversionen av ledmotivet med Irene Cara på YouTube inser jag att det bara finns en sak att göra – beställa filmen på DVD. Den kostar 99 kronor. 4 kronor mer än biobiljetten.

Lättlunchens baksida

Lite stressad bestämmer jag mig för en liten, lätt lunch. Bara dämpa de värsta hungerskänslorna. Ingen mat som ger paltkoma vid tvåtiden. Det känns som en jättebra idé. Fram till ungefär klockan två.

Då är jag tacksam över att jag plockade till mig en stor påse Polly i mataffären och att jag kan rättfärdiga mitt desperata intag av små, chokladöverdragna kolaploppar med att det är fredag. Men det här med lättlunch får jag nog omvärdera, tror jag.

Banta med Photoshop

På Ralph Lauren tyckte man uppenbarligen inte att den svenska modellen Filippa Hamilton var tillräckligt smal, utan beslöt sig för att fixa och trixa lite i Photoshop. Och vips hade hon fått ett huvud som var bredare än midjan!

Lite dålig tajming av den amerikanska modejätten kan man tycka. Allt fler har ju börjat fördöma smal-smal-idealet. Trots det tog det ett tag innan Ralph Lauren kröp till korset och bad om ursäkt. Det har de gjort nu, men skadan är redan skedd. Taskigt för dem – not!

Läsglasögonsblues

För två helger sedan tappade jag bort mina favoritläsglasögon någonstans långt hemifrån. Härom kvällen föll mitt reservpar i toagolvet och sprack och nu sitter jag här med ett par karamellrosa för 29 kronor på näsan.

Problemet är att de känns lite små och skalmarna trycker mot tinningarna. Därför begav jag mig på lunchen till närmaste stormarknad för att inhandla ett nytt par i trettikronorsklassen. Hittade en snygg modell i en diskret brun matt nyans och slog till. Kände mig riktigt nöjd – en kort stund.

För efter en knapp halvtimma med de nya snygga brillorna är jag yr i huvudet och har fått ge de karamellrosa en ny chans. Dock bara temporärt. När jag i desperation surfade in på www.snyggabrillor.se såg jag till min glädje att de åter hade fått in mina favoriter. Kanske vore lika bra att köpa några par på en gång.

Varannan flicka

När jag började mellanstadiet blev det av någon anledning aktuellt att låta oss elever sitta två och två i klassrummet. Kanske tyckte man i början av 1970-talet att detta var höjden av pedagogiskt nytänkande, men man lät oss i alla fall inte själva få välja bänkgranne.

Jag minns inte om man bytte varje termin eller en gång om året. Vad jag minns är dock att varje sådant tillfälle förgicks av stor förväntan och viss oro. Vi tjejer visste ju hur det skulle bli. Förutsatt att vi själva var snälla och plikttrogna skulle vi placeras med någon av de struligare killarna. Vår närvaro var tänkt att ha en lugnande inverkan. Att arrangemanget ofta förstörde våra chanser till koncentration spelade uppenbarligen mindre roll.

Många år senare står jag på mina egna barns skolgård. Den yngsta har börjat förskoleklass och hon och hennes små kompisar håller precis på att rada upp sig för att på led gå till matsalen för att äta lunch.

Lite oturligt har det blivit så att denna årskull på just denna skola har så väldigt många pojkar och så väldigt få flickor. Fem små töser får därför försöka hävda sig mot femton glyttiga grabbar. Det går väl sådär.

Jag tittar på kön av barn och ser min egen lilla dotter någonstans i mitten. Hon har pojkar både intill sig, bakom och framför sig. Hon puttas hit och dit av 6-åringar som har svårt att stå stilla.

Det intressanta är att jag själv inte reagerar över detta. I stället tänker jag som jag har uppfostrats att göra – att pojkar är pojkar och lite stimmigare av sig, men menar inget ont med det. Och då är det väl bra om flickorna kan bidra till att de lugnar ner sig.

I stället är det barnens fröken som får fjällen att falla från mina ögon när hon säger: ”Jag har funderat på om vi verkligen gör rätt som låter de här små flickorna vara buffertar mellan pojkarna”.

På vägen därifrån tänker jag att det är inte bara fel att göra så. Denna till synes obetydliga handling i all välmening innebär också att de små flickorna lär sig att de har ett ansvar för händelser de inte själva orsakat. Och pojkarna lär sig samtidigt att de styrs av krafter som de inte förväntas kunna göra något åt. Hur kommer inte det att påverka deras syn på livet längre fram.

Kompensation, tack!

Efter att i många år haft barn i skolan har jag kunnat konstatera att det viktigaste de har lärt sig är att man ska ha kompensation. Inte i pengar i detta fall, utan i tid.

Om något så fruktansvärt skulle ha drabba dem som ett teaterbesök, eller en filmvisning som dragit ut på tiden, är det en självklarhet att de ska slippa gå på någon annan lektion. Och eftersom just kompenserandet är det centrala verkar upplevelsen av den eventuella filmen eller pjäsen ha en klart underordnad roll.

– Var filmen/pjäsen bra?
– Sådär, men vi får ledigt sista lektionen nästa torsdag!

Jag kan å ena sidan förstå barnen. Att slippa göra saker är alltid viktigt när man inte ser nyttan med att göra dem, eller glädjen för den delen. Å andra sidan kan jag inte fatta att inte mer har hänt.

I mitten av 70-talet pratade vi massor om att skolan var föråldrad och att man skulle lära för livet. Många engagerade sig och diskussionerna avlöste varandra om vad som var viktigt att lära sig och varför. Och vad blev resultatet? Att våra barn vill ha kompensation!

Jag och Lucy Jordan

1979 kom Marianne Faithfuls album Broken English. Jag var 19 år och tog starkt intryck av både sångerskan och låtarna. Den då drygt 30-åriga Faithful sjöng bland annat om Lucy Jordan, som vid 37 års ålder inser att hon aldrig åkt sportbil genom Paris.

Kanske berördes jag extra av att den sorgliga texten handlade om en kvinna, som trots sin ålder inte verkade ha hunnit med att förverkliga sin dröm. Men också för att den handlade om just Paris, som jag då själv precis hade besökt för första gången. Sedan dess har jag varit där vid ett flertal tillfällen. Jag har firat födelsedagar i Paris, både min egen och andras, och jag har till och med gift mig där.

Men nu var det ett tag sedan det stod Paris på biljetten, trots att jag under en stor del av mitt vuxna liv varit i Frankrike varje sommar. Många gånger har jag förstås längtat efter de breda boulevarderna, den blå timmen och caféerna där man bara kan sitta och se livet passera förbi. Och nu har jag också gjort slag i saken.

Några av 2010 års första skälvande dagarna tar dottern och jag den franska huvudstaden i besittning. För henne blir det första gången, för mig blir det en kickstart på mitt eget jubileumsår!

Fel på termostaten

Fattar inte hur snabbt det blev kallt denna höst. Hela september var ju så underbart ljummen, men knappt hann man säga ”första oktober” förrän det var is på brevlådan. Har frusit sedan dess. Den enda trösten är värmevallningarna som regelbundet rullar genom kroppen. Främst på nätterna. Då för jag en ojämn kamp med duntäcket.

Tänk om man i stället kunde ha fått bli växelvarm, utan egen kroppstemperaturreglering. Då hade man dessutom fått gå i dvala snart.

Reinfeldt och Mona

Om knappt ett år är det val. Statsministerposten kommer då att stå mellan en 45-årig man med ett efternamn och en 53-årig kvinna med ett förnamn – Reinfeldt och Mona.

Visserligen kommer man ibland att säga Fredrik Reinfeldt, men knappast aldrig bara Fredrik om den nuvarande statsministern. Och i de mer korrekta medierna kommer man visserligen att kalla hans konkurrent Mona Sahlin, men kvällstidningarna kommer garanterat att skriva Mona på löpet.

Att på det här sättet benämna någon vid förnamn innebär att den distans en person får i skydd av sitt ämbete eller sin maktposition bryts ner. Man får en mer privat relation till dessa kvinnor och de kan följaktligen också kritiseras på ett mer privat plan.

Självklart finns det inte bara nackdelar med detta, vilket inte minst framgångsrika kvinnliga politiker (eller i alla fall deras rådgivare) har insett. Därför har förmodligen varken Mona eller Maud heller protesterat och krävt att få bli kallade Sahlin eller Olofsson i stället.

Själv har jag många gånger gjort mig skyldig till att i text övergå till att kalla en kvinna, oavsett hennes ålder, vid enbart hennes förnamn. Det är pinsamt att inse hur enkelt det är att medverka till denna ”privatisering”. Med åren blir jag nämligen mer och mer övertygad om att detta, på papperet så oskyldiga tilltag, hjälper till att befästa ojämlikheten mellan könen och därmed vår syn på vem som är mest lämpad för tyngre uppdrag.

Gammal och erfaren

En av de största fördelarna med att bli äldre är att många människor faktiskt lyssnar på vad man säger och dessutom tror att man vet vad man talar om. Som om åldern i sig vore en garanti för förstånd och erfarenhet.

Detta blev jag varse första gången för några år sedan då en betydligt yngre kollega försynt knackade på min dörr och undrade om han fick fråga mig något. Samtidigt som jag satte mig tillrätta i min stol för att lyssna på hans problem for tankarna genom huvudet vad det var för viktiga saker han kunde tänkas vilja diskutera med mig.

Det visade sig dock inte vara några livsavgörande val han stod inför. Han undrade helt enkelt om jag hade något bra husmorstips på hur man fick bort rödvinsfläckar. Han hade lånat ut sin fina, dyra tröja till en kompis på en festival och nu var tröjan inte lika fin längre.

I hans ögon var jag en sann husmor som borde känna till sådana saker. Vilket jag i och för sig också gjorde.

Sedan dess har jag allt oftare noterat att mina ord ibland väger tyngre än vad de kanske borde. Men det är å andra sidan inget jag beklagar.

Lyckan att se yngre ut

Även om jag är lika fåfäng som någon annan har det alltid fascinerat mig att den finaste komplimang människor tycks kunna ge varandra är att någon ser yngre ut än vad han eller hon egentligen är. Det värsta som kan sägas om en person är då följaktligen att någon ser äldre ut än sin verkliga ålder. Nästan lika illa är det att se ut att vara i den ålder man verkligen är.

Själv beundrar jag mogna kvinnor som faktiskt ser ut som mogna kvinnor. Se på de franska skådespelerskorna Catherine Deneuve, 65 år och Fanny Ardant, 60 år, till exempel. Båda strålande skönheter i sin ungdom, som båda vågat åldras med värdighet och se ut som vuxna kvinnor. Inte som förvuxna tonåringar.

Räddaren för ryggen

I begynnelsen hade jag en rygg som jag inte tog speciellt mycket hänsyn till. Det var bara självklart att den skulle fungera, precis som resten av kroppen. Första smällen kom när jag skulle flytta ett helt möblemang – helt själv. Det gick jättebra! Förutom att jag någon vecka senare varken kunde sitta eller stå och knappt ligga. Men efter en vända hos sjukgymnasten blev det ju bra och jag fortsatte självklart som förut. Om ryggen började krångla tog jag bara fram mitt träningsprogram och körde några övningar. Och så höll jag på.

Sedan kom barnen. Och med barnen vagnar. Allt och alla skulle bäras – upp och ner i trappor. Efter några år kom jag knappt ur sängen. Att sova, eller ens ligga på mage var helt uteslutet. Ligga på stranden och sola ryggen? Glöm det! Jag var helt övertygad om att min rygg gjort sitt och att jag skulle få dras med mina problem resten av livet.

Det var då jag läste om pilates första gången. Något år senare hittade jag dessutom ett gym som hade pilates på schemat. Redan under första passet märkte jag att det här var träningen för mig – och för min rygg. Nu har det gått flera år sedan dess och min rygg är otroligt nog riktigt bra. Jag kan både sova på mage och sola ryggen och dessutom har hela kroppen fått ett styrkelyft.

Pilates skapades för att hjälpa skadade soldater, anammades av profesionella dansare, men funkar framför allt förträffligt på trötta, medelålders kvinnokroppar.

Nostalgi

Den 9 oktober har Fame premiär läser jag på SF:s hemsida. Det är självklart en nyinspelning av filmen om ungdomarna på New York City High School for the Performing Arts.

När jag såg den första versionen 1980 dansade och sjöng Irene Cara, i rollen som Coco, tillsammans med de andra på Brunos pappas taxibil och visst drömde man om att få göra detsamma! Kanske dags att damma av det gamla soundtracket hemma och genera barnen med några danssteg?

Nåväl, den ny filmen heter Genreration Fame och även om den handlar om ungdomar i mina barns ålder tänker jag se den i alla fall, och åter drömma om att dansa på taxibilar…