Den ofrivilliga bloggaren

Har funderat en del. På den här bloggen. Vad meningen är. Egentligen. Ibland tänker jag att man borde göra lite reklam för det man skriver. Men för det mest tänker jag att man också kan låta bli. Den som hittar hit får göra det.

Klickar mig runt på andra bloggar. Konstaterar att man ska tipsa om varandra. Haussa. Tala om vilka favoriter man har. Och varför. Lite av klubben för inbördes beundran. Det är väl ok. Eller inte. Problemet är att mycket faktiskt inte är så bra. Och det blir inte bättre av att folk envisas med att påstå det.

Så jag fortsätter som jag gjort. Jag skriver för mig själv. Och för den som eventuellt hittar hit.

Åren som gick

I morgon fyller O. 50. Under några år var han en av mina bästa vänner. Vi reste ihop. Gick på bio varje söndagskväll. Han var icke-fördömande. Öppen för allt. Och detta många år innan han kom ut.

Jag tänker på när O. fyllde 25. Det är alltså 25 år sedan. Halva livet. Det var stor fest. Av någon anledning minns jag den så tydligt. Många av de gamla kompisarna var där. 25 år. Vi som var framtiden var redan klara med våra studier. Läkare, civilingenjörer och ekonomer stod som spön i backen. Vissa var redan på väg utomlands.

Själv var jag fortfarande kvar i Göteborg. Det var sex år innan jag fick mitt första barn. En evighet sedan. Och ändå bara halva mitt liv.

Vad jag vill har sagt? 50 år är en lång tid. Hur man än vänder och vrider på det.