Dags för ett nytt år

Varje år gör jag samma sak. På Bokmässan i Göteborg köper jag kommande års inlaga till min Filofax. Sedan låter jag den ligga till sig. I år har jag till och med haft den i sin förpackning i själva pärmen. Flera gånger har jag tänkt: Nu är det dags. Nu ska jag sätta in det nya året. Men det har inte riktigt känts rätt. Inte förrän idag.

Helt plötsligt. Strax före lunch var tiden inne. Plasten rök. Några extra sidor som jag aldrig använder åkte i papperskorgen. Sedan antecknade jag födelsedagar, inbokade resor och med hjälp av kommunens hemsida barnens lov.

När jag sätter in nya sidor brukar jag ta ut gamla. Men den här gången kände jag för att hålla kvar tiden lite till. Därför behåller jag hela 2008 också. I alla fall ett tag till. Tiden går så fort ändå.

Varför bryr vi oss så mycket?

Tiger Woods. För inte länge sedan framkallade hans namn bilder av en hängiven idrottsman, make och far. En förebild. En svart man i en kritvit sport. Gift med en vacker svenska. Idyllen var total.

Så kom avslöjandena. Slag i slag. Inget visade sig vara som man tidigare trott. Tiger hade i lönndom levt ett liv som kunde konkurrera med den värsta rockstjärna. Fru och barn spelade inte någon roll.

Detta är fruktansvärt. För hans fru. Och förmodligen för andra nära och kära. Men för oss? Varför bryr sig hela världen? Varför är det krigsrubriker i både svenska och amerikanska tidningar? Varför har taiwanesisk tv animerat händelseförloppet då Tiger kraschar med jeepen jagad av Elin med en golfklubba?

Och är det verkligen Elins öde vi begråter. Tycker vi kanske mest synd om oss själva. Vi som har förlorat en förebild. När vi inte längre har något annat att tro på tyr vi oss till framgångsrika människor. Och framgångssagor. Fast vi vet att de sviker. Fast vi borde veta bättre.

Facebook gör oss till fjortisar!

En nyhet dyker upp på min startsida. Någon har öppnat en virtuell fortune cookie. Samtidigt har någon annan planterat ett träd, matat en fisk eller mottagit ett hjärta. Det här är Facebook och den användargrupp som ökar mest är personer över 55.

När jag gick med roade jag mig i flera dagar med att kasta får på mina vänner. Det verkar inte som man kan göra det längre. Synd. Det var rätt roligt. I alla fall i tre dagar.

Nu håller jag mig mest informerad om vad folk har för sig. Vissa har mycket för sig. Andra inget alls. Inte att döma av det de delar med sig på Facebook. Fast livet pågår ju någon annanstans också. På ställen där man varken kan kasta får eller leka maffiaboss. Tyvärr.

Kvinnorörelsens stora misstag

I tonåren hade jag en kompis som ville bli sekreterare. Helst åt en framstående chef. Antagligen tyckte hon att det verkade vara ett jobb i lagom ambitionsnivå och samtidigt lite glamoröst. Hon ville också gärna gifta sig. Det ville inte jag.

Den alltid praktiskt klädda syo-konsulenten var dock av en annan åsikt. Hon föreslog att kompisen skulle bli bilmekaniker i stället. Så blev det förstås inte.

Inställningen vid den här tiden var att vägen till jämlikhet gick genom jobbyte. Mannen blev normen – även för kvinnorörelsen. Typiska kvinnojobb och typiska kvinnointressen ratades.

Och många egenskaper tog vi kvinnor till oss. De flesta mindre bra för vår hälsa. Och en del jobb som varit dominerade av män blev kvinnoyrken. Resultatet blev lägre löner och därmed ännu färre män.

Ett annat resultat blev att få unga kvinnor idag vill kalla sig feminister. Och inte så många äldre heller.

Ett evigt tyckande

Det fanns en tid då endast etablerade personer i samhället hade möjlighet att nå ut med sina åsikter. Så är det inte längre. Sociala medier har ändrat på allt. På gott och ont. Faktiskt.

Naturligtvis är det fantastiskt att vem som helst idag kan skaffa sig en plattform, utan att be någon annan om lov. Det är en demokratisk revolution. Gamla auktoriteter utmanas och måste jobba på att förtjäna respekt. En ann är så god som en ann. Så att säga.

Men det finns ett problem. Detta eviga tyckande. Utan att veta något om saken kan vem som helst leverera en åsikt. Och av någon anledning förutsätts man respektera denna som varande lika mycket värd som den åsikt som levereras av någon som faktiskt vet något.

Bara det faktum att någon skrivit något – oavsett hur korkat, felaktig och fullkomligt idiotiskt det är – innebär att det ska ses som en utsaga värd att beakta.

Det finns många slutsatser man kan dra av det. Jag nöjer mig att konstatera att det i alla fall är tröttsamt. Men det har kanske med åldern att göra.

Dagens dikt

Vi spelade kula på torget en dag
en liten folkskolegrabb och jag

Jag hade väl femti han hade fem
Vi spelte och han förlorade dem

Han snorade till och gav mig en blick
då jag visslade överlägset och gick

Men jag ångrade mig när jag kom till vår port
och tyckte det var något fult jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga var grabben fanns

Jag skämdes. Jag tror jag skäms för det än
när jag ser dem spela kula igen

Och jag ville ge jag vet inte vad
för att en gång få se den där pojken glad

Men nu är han säkert en stor grov karl
som släpar och sliter - jag vet inte var

Och visste jag det förslog det ej stort
man kan aldrig ändra det fula man gjort

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män


Spela kula av Sten Selander

En bakelse för en kung

Idag firas Gustav II Adolf. I alla fall i Göteborg. Precis som många kungar hyllas han på den dag han dog. I dimman. I Lützen. 1632. En av de två historiska datum jag kan. 1789 är det andra. Franska revolutionen.

Innan han dog hann Gustav II Adolf grunda städer. Göteborg var en av dem. För det står han staty. Och äts som bakelse. Så det kan bli.

Doftdrömmar

Jag räknar inte får. När jag inte kan sova alltså. Jag räknar parfymer. Från tonåren och framåt försöker jag minnas de dofter som varit en del av mig.

Den första var Charlie från Revlon. En annan tidig doft var Anaïs Anaïs från Cacharel. Köpte den på NK precis när den släpptes. Den blev en favorit i flera år. Troligen följdes den av Chloé. Men när både min mamma – och hennes väninnor – började använda den fick jag nog. Armanis första blev min nya kärlek och höll i sig länge.

80-talet blev tungt. Rent doftmässigt. Mest minns jag Montana med den skruvade flaskan. Sedan blev jag mamma och alla dofter bleknade i jämförelse med den från en liten bäbis. Några år av diskret hudlotiondoft följde.

Mitt parfymåtertåg gick via lätta dofter som Paco från Paco Rabanne och L´Eau från Laura Ashley. Sedan följde några intensiva år då jag bytte efter varje flaska. Yvresse från YSL, Donna Karan och Cliniques Wrappings, som jag gärna fortsatt med men som helt plötsligt plockades ur sortimentet.

Att hitta en ny parfym är ett hårt arbete. Men det är värt besväret. Efter många timmars sniffande hittade jag Chanels Christalle på Sephora i Nice. Säkert Chanels mest okända parfym, men perfekt för mig.

Några år senare var jag i London och i behov av ännu en flaska. Precis den veckan lanserade Burberry sin nya doft – just med namnet London. Det blev ett byte och åter ett lyckat sådant. London och jag var ett i flera år. Tills i somras. Nu har jag åter Chloé. Fast den nya. Men frågan är om det blir mer än en flaska. God natt.

Iskallt minne

Jag var barn på 60-talet. Pre-bävernylon. Vintrarna var kalla och snörika. Skidbyxor och anorak tillverkades i tunna material. Lösningen var lager-på-lager. På-lager-på-lager. I alla fall om man hade min mamma som mamma.

En utedag inleddes med påpaltning. Linne, underbyxor modell större, mamelucker, livstycke, strumpbyxor, strumpor, tröjor. Två lager vantar, varav det ena paret satt fast i ärmen med säkerhetsnålar. Omöjliga att ta av utomhus. I alla fall utan assistans.

När mössan var på, under anorakkapuschongen, var det enda som syntes näsa, mun, ögon och lite, lite kind. Genomvarm stod jag i hallen och väntade på finalen. En stor slabba Niveakräm av en extra fet sort som vi bara använde på vintern. Mitt i andningsorganen. Fortfarande minns jag känslan och doften. Jag storknade. Och jag funderar på om den krämen ens finns idag?

Lunchmysteriet

Klockan närmar sig 12. Magen skriker. Ska jag orka resten av dagen måste jag ha mat. Tillsammans med mina manliga kollegor går jag på restaurang. Det är jag rätt ensam om. Resten av gästerna är huvudsakligen män. Idel medelålders gubbar och några yngre.

Jo, det finns några kvinnor också. Rätt få. De ser ut som de är ute och äter för en gång skull. Vad gör de annars? De och alla andra kvinnor som arbetar. Ägnar de lunchen åt att fixa ärenden. Flänger fram och tillbaka och kastar slutligen i sig en macka. Det kan vara så illa.

Men de behöver mat. Och en lugn stund på lunchen. Beacause they are worth it.


Målning av underbara Beryl Cook.

En för alla…

Vi kommit långt i fråga om jämställdhet. Sägs det. Och det klart – sett i ett historiskt perspektiv har det hänt väldigt mycket bara de senaste decennierna. Trots det häpnar jag ofta över hur lite som skett när det gäller grundläggande strukturer.

Vårt samhälle har genom århundraden byggts upp för att passa män och deras liv. När en kvinna tar sig upp i hierarkin måste hon därför anpassa sig till detta. Antingen väljer hon att bli en man i kvinnoskepnad eller så ser hon det som sin uppgift att tillföra verksamheten kvinnliga värderingar. Vad hon väljer får hon räkna med kritik.

Alla chefer får förstås kritik. Även manliga. Men det finns en avgörande skillnad. Den kritik som riktas mot en man är personlig och gäller bara honom. Den kritik som riktas mot en kvinna blir indirekt kritik mot hela kvinnokollektivet. Det är också en anledning till att kvinnor långt ifrån alltid stöttar andra kvinnor. För tänk om hon gör bort sig. Då spiller det ju över på oss andra också!

På samma sätt kan vi sola oss i glansen av en framgångsrik kvinna. Hennes triumfer är våra. Kvinnor kan, minsann.

Längre än så har vi alltså inte kommit.

Att bli en fyrkant

Vad var det egentligen som hände? När jag började betrakta mina medelålders medsystrar för några år sedan insåg jag att många bytt form. Det kändes som en hel armada av fyrkantiga kvinnor hade invaderat staden.

Kanske beror det på den berömda gravitationen. Kanske på att kilopåslaget accelererat. Kanske både delarna i kombination med ett mindre lyckat val av kläder och accessoarer.

Säga vad man vill men byxor som slutar på vaden, platta skor och jackor tillsammans med praktiska frisyrer, kantiga glasögonbågar och små ryggsäckar kan bara ge ett intryck – fyrkantigt.

Grått hår – nej tack!

Jag har mörkbrunt hår. Fel tempus. Jag hade mörkbrunt hår. Vilken min naturliga färg är just nu har jag ingen aning om. Och jag tänker inte ta reda på det heller.

När mitt hår började skifta i grått för ett antal år sedan sa min helt kale frisör att han tyckte det var väldigt snyggt med grått hår. Det tycker jag också. På andra. Jättesnyggt. Verkligen. Om tio år. Kanske.

Häromdagen sa dottern, som gick vid min sida och därför såg rakt in i min vänstra tinning: ”Oj, vad grått hår du har där”. I mina öron är det en omskrivning för att det var dags att inköpa färg och göra något åt saken. Vilket jag nu gjort.

Jag tycker visst om det naturliga. Men det finns gränser. De gråa håren kan gott få vänta några år till. Grått är helt enkelt inte jag. Inte än.

Kirsty in memoriam

Hon fick bara bli 41 år. Kirsty MacColl. För nio år sedan tog hennes liv slut i havet utanför Mexiko. Hon hann rädda sina söner undan den framrusande racerbåten. Men inte sig själv. Läs om henne på www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3631739.svd. Lyssna på henne på Spotify. Minns en fantastisk artist.

Inte PK att ha låg EQ

Något jag reflekterat över på senare år är hur trevliga folk i allmänhet är. På 60- och 70-talet kryllade det av människor som var fullständigt socialt inkompetenta. Sura och tjuriga eller möjlighet bara helt stumma. När försvann de och var tog de vägen?

En anledning till att folk inte var lika trevliga förr var förstås att de inte behövde vara det. Ingen krävde det. Att vara grinig var en mänsklig rättighet. Inget man skulle behöva dölja för omvärlden. Och det gjorde man inte heller.

När vi började hämta oss efter lågkonjunkturen i början av 90-talet hade dock något hänt. Helt plötsligt skulle alla organisationer slimmas. Ingen hade behov av en gnällspik som inte fattade hur man betedde sig bland folk.

Visserligen händer det att man fortfarande kan stöta på en och annan surkart. Men numera är det så ovanligt att man nästan blir road. Och lite nostalgisk.

Originalet är bäst

Jaha. Varför, kan man fråga sig. Vad är meningen med att göra en nyinspelning av en film och göra den så mycket sämre?

1980 var Fame en häftig och medryckande film som inte blundade för livets svårigheter. 2009 är det en fullständigt förutsägbar historia.

Efter att ha hittat originalversionen av ledmotivet med Irene Cara på YouTube inser jag att det bara finns en sak att göra – beställa filmen på DVD. Den kostar 99 kronor. 4 kronor mer än biobiljetten.

Lättlunchens baksida

Lite stressad bestämmer jag mig för en liten, lätt lunch. Bara dämpa de värsta hungerskänslorna. Ingen mat som ger paltkoma vid tvåtiden. Det känns som en jättebra idé. Fram till ungefär klockan två.

Då är jag tacksam över att jag plockade till mig en stor påse Polly i mataffären och att jag kan rättfärdiga mitt desperata intag av små, chokladöverdragna kolaploppar med att det är fredag. Men det här med lättlunch får jag nog omvärdera, tror jag.

Banta med Photoshop

På Ralph Lauren tyckte man uppenbarligen inte att den svenska modellen Filippa Hamilton var tillräckligt smal, utan beslöt sig för att fixa och trixa lite i Photoshop. Och vips hade hon fått ett huvud som var bredare än midjan!

Lite dålig tajming av den amerikanska modejätten kan man tycka. Allt fler har ju börjat fördöma smal-smal-idealet. Trots det tog det ett tag innan Ralph Lauren kröp till korset och bad om ursäkt. Det har de gjort nu, men skadan är redan skedd. Taskigt för dem – not!

Läsglasögonsblues

För två helger sedan tappade jag bort mina favoritläsglasögon någonstans långt hemifrån. Härom kvällen föll mitt reservpar i toagolvet och sprack och nu sitter jag här med ett par karamellrosa för 29 kronor på näsan.

Problemet är att de känns lite små och skalmarna trycker mot tinningarna. Därför begav jag mig på lunchen till närmaste stormarknad för att inhandla ett nytt par i trettikronorsklassen. Hittade en snygg modell i en diskret brun matt nyans och slog till. Kände mig riktigt nöjd – en kort stund.

För efter en knapp halvtimma med de nya snygga brillorna är jag yr i huvudet och har fått ge de karamellrosa en ny chans. Dock bara temporärt. När jag i desperation surfade in på www.snyggabrillor.se såg jag till min glädje att de åter hade fått in mina favoriter. Kanske vore lika bra att köpa några par på en gång.

Varannan flicka

När jag började mellanstadiet blev det av någon anledning aktuellt att låta oss elever sitta två och två i klassrummet. Kanske tyckte man i början av 1970-talet att detta var höjden av pedagogiskt nytänkande, men man lät oss i alla fall inte själva få välja bänkgranne.

Jag minns inte om man bytte varje termin eller en gång om året. Vad jag minns är dock att varje sådant tillfälle förgicks av stor förväntan och viss oro. Vi tjejer visste ju hur det skulle bli. Förutsatt att vi själva var snälla och plikttrogna skulle vi placeras med någon av de struligare killarna. Vår närvaro var tänkt att ha en lugnande inverkan. Att arrangemanget ofta förstörde våra chanser till koncentration spelade uppenbarligen mindre roll.

Många år senare står jag på mina egna barns skolgård. Den yngsta har börjat förskoleklass och hon och hennes små kompisar håller precis på att rada upp sig för att på led gå till matsalen för att äta lunch.

Lite oturligt har det blivit så att denna årskull på just denna skola har så väldigt många pojkar och så väldigt få flickor. Fem små töser får därför försöka hävda sig mot femton glyttiga grabbar. Det går väl sådär.

Jag tittar på kön av barn och ser min egen lilla dotter någonstans i mitten. Hon har pojkar både intill sig, bakom och framför sig. Hon puttas hit och dit av 6-åringar som har svårt att stå stilla.

Det intressanta är att jag själv inte reagerar över detta. I stället tänker jag som jag har uppfostrats att göra – att pojkar är pojkar och lite stimmigare av sig, men menar inget ont med det. Och då är det väl bra om flickorna kan bidra till att de lugnar ner sig.

I stället är det barnens fröken som får fjällen att falla från mina ögon när hon säger: ”Jag har funderat på om vi verkligen gör rätt som låter de här små flickorna vara buffertar mellan pojkarna”.

På vägen därifrån tänker jag att det är inte bara fel att göra så. Denna till synes obetydliga handling i all välmening innebär också att de små flickorna lär sig att de har ett ansvar för händelser de inte själva orsakat. Och pojkarna lär sig samtidigt att de styrs av krafter som de inte förväntas kunna göra något åt. Hur kommer inte det att påverka deras syn på livet längre fram.

Kompensation, tack!

Efter att i många år haft barn i skolan har jag kunnat konstatera att det viktigaste de har lärt sig är att man ska ha kompensation. Inte i pengar i detta fall, utan i tid.

Om något så fruktansvärt skulle ha drabba dem som ett teaterbesök, eller en filmvisning som dragit ut på tiden, är det en självklarhet att de ska slippa gå på någon annan lektion. Och eftersom just kompenserandet är det centrala verkar upplevelsen av den eventuella filmen eller pjäsen ha en klart underordnad roll.

– Var filmen/pjäsen bra?
– Sådär, men vi får ledigt sista lektionen nästa torsdag!

Jag kan å ena sidan förstå barnen. Att slippa göra saker är alltid viktigt när man inte ser nyttan med att göra dem, eller glädjen för den delen. Å andra sidan kan jag inte fatta att inte mer har hänt.

I mitten av 70-talet pratade vi massor om att skolan var föråldrad och att man skulle lära för livet. Många engagerade sig och diskussionerna avlöste varandra om vad som var viktigt att lära sig och varför. Och vad blev resultatet? Att våra barn vill ha kompensation!

Jag och Lucy Jordan

1979 kom Marianne Faithfuls album Broken English. Jag var 19 år och tog starkt intryck av både sångerskan och låtarna. Den då drygt 30-åriga Faithful sjöng bland annat om Lucy Jordan, som vid 37 års ålder inser att hon aldrig åkt sportbil genom Paris.

Kanske berördes jag extra av att den sorgliga texten handlade om en kvinna, som trots sin ålder inte verkade ha hunnit med att förverkliga sin dröm. Men också för att den handlade om just Paris, som jag då själv precis hade besökt för första gången. Sedan dess har jag varit där vid ett flertal tillfällen. Jag har firat födelsedagar i Paris, både min egen och andras, och jag har till och med gift mig där.

Men nu var det ett tag sedan det stod Paris på biljetten, trots att jag under en stor del av mitt vuxna liv varit i Frankrike varje sommar. Många gånger har jag förstås längtat efter de breda boulevarderna, den blå timmen och caféerna där man bara kan sitta och se livet passera förbi. Och nu har jag också gjort slag i saken.

Några av 2010 års första skälvande dagarna tar dottern och jag den franska huvudstaden i besittning. För henne blir det första gången, för mig blir det en kickstart på mitt eget jubileumsår!

Fel på termostaten

Fattar inte hur snabbt det blev kallt denna höst. Hela september var ju så underbart ljummen, men knappt hann man säga ”första oktober” förrän det var is på brevlådan. Har frusit sedan dess. Den enda trösten är värmevallningarna som regelbundet rullar genom kroppen. Främst på nätterna. Då för jag en ojämn kamp med duntäcket.

Tänk om man i stället kunde ha fått bli växelvarm, utan egen kroppstemperaturreglering. Då hade man dessutom fått gå i dvala snart.

Reinfeldt och Mona

Om knappt ett år är det val. Statsministerposten kommer då att stå mellan en 45-årig man med ett efternamn och en 53-årig kvinna med ett förnamn – Reinfeldt och Mona.

Visserligen kommer man ibland att säga Fredrik Reinfeldt, men knappast aldrig bara Fredrik om den nuvarande statsministern. Och i de mer korrekta medierna kommer man visserligen att kalla hans konkurrent Mona Sahlin, men kvällstidningarna kommer garanterat att skriva Mona på löpet.

Att på det här sättet benämna någon vid förnamn innebär att den distans en person får i skydd av sitt ämbete eller sin maktposition bryts ner. Man får en mer privat relation till dessa kvinnor och de kan följaktligen också kritiseras på ett mer privat plan.

Självklart finns det inte bara nackdelar med detta, vilket inte minst framgångsrika kvinnliga politiker (eller i alla fall deras rådgivare) har insett. Därför har förmodligen varken Mona eller Maud heller protesterat och krävt att få bli kallade Sahlin eller Olofsson i stället.

Själv har jag många gånger gjort mig skyldig till att i text övergå till att kalla en kvinna, oavsett hennes ålder, vid enbart hennes förnamn. Det är pinsamt att inse hur enkelt det är att medverka till denna ”privatisering”. Med åren blir jag nämligen mer och mer övertygad om att detta, på papperet så oskyldiga tilltag, hjälper till att befästa ojämlikheten mellan könen och därmed vår syn på vem som är mest lämpad för tyngre uppdrag.

Gammal och erfaren

En av de största fördelarna med att bli äldre är att många människor faktiskt lyssnar på vad man säger och dessutom tror att man vet vad man talar om. Som om åldern i sig vore en garanti för förstånd och erfarenhet.

Detta blev jag varse första gången för några år sedan då en betydligt yngre kollega försynt knackade på min dörr och undrade om han fick fråga mig något. Samtidigt som jag satte mig tillrätta i min stol för att lyssna på hans problem for tankarna genom huvudet vad det var för viktiga saker han kunde tänkas vilja diskutera med mig.

Det visade sig dock inte vara några livsavgörande val han stod inför. Han undrade helt enkelt om jag hade något bra husmorstips på hur man fick bort rödvinsfläckar. Han hade lånat ut sin fina, dyra tröja till en kompis på en festival och nu var tröjan inte lika fin längre.

I hans ögon var jag en sann husmor som borde känna till sådana saker. Vilket jag i och för sig också gjorde.

Sedan dess har jag allt oftare noterat att mina ord ibland väger tyngre än vad de kanske borde. Men det är å andra sidan inget jag beklagar.

Lyckan att se yngre ut

Även om jag är lika fåfäng som någon annan har det alltid fascinerat mig att den finaste komplimang människor tycks kunna ge varandra är att någon ser yngre ut än vad han eller hon egentligen är. Det värsta som kan sägas om en person är då följaktligen att någon ser äldre ut än sin verkliga ålder. Nästan lika illa är det att se ut att vara i den ålder man verkligen är.

Själv beundrar jag mogna kvinnor som faktiskt ser ut som mogna kvinnor. Se på de franska skådespelerskorna Catherine Deneuve, 65 år och Fanny Ardant, 60 år, till exempel. Båda strålande skönheter i sin ungdom, som båda vågat åldras med värdighet och se ut som vuxna kvinnor. Inte som förvuxna tonåringar.

Räddaren för ryggen

I begynnelsen hade jag en rygg som jag inte tog speciellt mycket hänsyn till. Det var bara självklart att den skulle fungera, precis som resten av kroppen. Första smällen kom när jag skulle flytta ett helt möblemang – helt själv. Det gick jättebra! Förutom att jag någon vecka senare varken kunde sitta eller stå och knappt ligga. Men efter en vända hos sjukgymnasten blev det ju bra och jag fortsatte självklart som förut. Om ryggen började krångla tog jag bara fram mitt träningsprogram och körde några övningar. Och så höll jag på.

Sedan kom barnen. Och med barnen vagnar. Allt och alla skulle bäras – upp och ner i trappor. Efter några år kom jag knappt ur sängen. Att sova, eller ens ligga på mage var helt uteslutet. Ligga på stranden och sola ryggen? Glöm det! Jag var helt övertygad om att min rygg gjort sitt och att jag skulle få dras med mina problem resten av livet.

Det var då jag läste om pilates första gången. Något år senare hittade jag dessutom ett gym som hade pilates på schemat. Redan under första passet märkte jag att det här var träningen för mig – och för min rygg. Nu har det gått flera år sedan dess och min rygg är otroligt nog riktigt bra. Jag kan både sova på mage och sola ryggen och dessutom har hela kroppen fått ett styrkelyft.

Pilates skapades för att hjälpa skadade soldater, anammades av profesionella dansare, men funkar framför allt förträffligt på trötta, medelålders kvinnokroppar.

Nostalgi

Den 9 oktober har Fame premiär läser jag på SF:s hemsida. Det är självklart en nyinspelning av filmen om ungdomarna på New York City High School for the Performing Arts.

När jag såg den första versionen 1980 dansade och sjöng Irene Cara, i rollen som Coco, tillsammans med de andra på Brunos pappas taxibil och visst drömde man om att få göra detsamma! Kanske dags att damma av det gamla soundtracket hemma och genera barnen med några danssteg?

Nåväl, den ny filmen heter Genreration Fame och även om den handlar om ungdomar i mina barns ålder tänker jag se den i alla fall, och åter drömma om att dansa på taxibilar…

Dags att ställa skorna på hyllan?

Efter att ha trippat omkring på höga klackar i många år börjar det kännas i såväl trampdynor som tår. Tänk om detta är slutet för min graciösa gångstil? Kommer jag resten av livet att vara förvisad till fotriktiga systerskor? Och jag som dessutom nyligen köpt två par nya högklackade – eländes elände!

Möte med Maggie

1983 sågs vi senast. 26 år senare ses vi igen. Under tre timmar avhandlar vi nästan lika många decennier. Utan problem hittar vi tillbaka till samma ton, samma närhet som vi hade då vi hängde över oändliga kaffe med påtår på Braütigams konditori. Vi delar glädje och sorg med varandra och lovar att det inte ska ta 26 år tills vi ses igen.

Tid att börja

När jag var tonåring kunde jag inte föreställa mig livet efter 25. Då var man en gång för alla vuxen och om man sedan blev 37, 53 eller 77, spelade liksom ingen roll. En gång vuxen, alltid vuxen. Tänkte jag.

Inte så förvånande kanske att jag drabbades av min första ålderskris just vid 25. Var livet slut nu? Blev det inte roligare än så här? Framtiden låg som i ett töcken framför mig, omöjlig att tränga igenom.

Nästa ålderskris drabbade mig drygt tio år senare. Jag närmade mig 40, men kanske spelade livsomständigheterna större roll den gången än den biologiska åldern. Men det jag minns är att jag plötsligt blev osynlig, uppslukad av den kvinnliga medelåldern.

Nu närmar jag mig 50 – utan att känna av någon som helst kris. Faktum är att jag nästan aldrig mått bättre, varken fysiskt eller psykiskt. Men jag är fascinerad av siffran i sig – femti. Det låter stort, jubileumsstort. En milstolpe, svår att själv förhålla sig till. Men jag tänker försöka, bland annat genom att skriva just här.